Första Samuelsboken 24:1–22
24 Det första Saul fick höra när han kom tillbaka efter att ha förföljt filistéerna var: ”David är i En-Gedis vildmark!”+
2 Då valde Saul ut 3 000 män ur Israel och gav sig i väg för att leta efter David och hans män på klipporna där stenbockarna håller till.
3 Saul kom till fårfållorna av sten utmed vägen. Där fanns det en grotta, och han gick in där för att uträtta sina behov.* Samtidigt satt David och hans män längst in i grottan.+
4 Davids män sa till honom: ”Detta är dagen då Jehova säger till dig: ’Jag ger dig din fiende i din hand,+ och du kan göra vad du vill med honom.’” Då reste sig David upp och skar av en flik på Sauls mantel utan att han märkte det.
5 Men efteråt fick David dåligt samvete*+ för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel.
6 Och han sa till sina män: ”Av respekt för Jehova är det fullständigt otänkbart för mig att göra något ont mot min herre, mot Jehovas smorde, och ta till våld mot honom. Han är ju Jehovas smorde!”+
7 Med de här orden hejdade* David sina män och tillät dem inte att överfalla Saul. Och Saul lämnade grottan och gick vidare.
8 Men David gick ut ur grottan och ropade efter Saul: ”Min herre och kung!”+ När Saul vände sig om föll David på knä och bugade sig med ansiktet mot marken.
9 David sa till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag vill skada dig?+
10 I dag har du sett med egna ögon hur Jehova gav dig i min hand i grottan. Men när någon sa att jag skulle döda dig,+ så skonade jag dig i stället. Jag sa: ’Jag tänker inte ta till våld mot min herre. Han är ju Jehovas smorde!’+
11 Min far, se här, jag har en flik av din mantel i handen. Jag kunde faktiskt ha dödat dig när jag skar av mantelfliken, men det gjorde jag inte. Nu kan du både se och förstå att jag inte tänker skada dig eller göra uppror, och jag har inte syndat mot dig.+ Men du däremot, du jagar mig skoningslöst för att döda mig.+
12 Jehova ska döma mellan dig och mig,+ och Jehova ska hämnas på dig för min skull,+ men jag ska inte göra något ont mot dig.+
13 Som det gamla ordspråket säger: ’Från de onda kommer ondska.’ Men jag ska inte göra något ont mot dig.
14 Vem har Israels kung dragit ut efter? Vem är det han jagar? Bara en död hund! En ynka loppa!+
15 Jehova är domaren, må han döma mellan dig och mig. Han kommer att undersöka saken och ta sig an mitt fall.+ Han ska döma mig och befria mig ur ditt våld.”
16 I samma ögonblick som David slutade tala frågade Saul: ”Är det din röst, min son David?”+ Sedan började han gråta högt och ljudligt.
17 Han sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har behandlat mig väl, men i gengäld har jag gjort det som är ont mot dig.+
18 Du har berättat om det goda du gjorde mot mig i dag när du lät mig leva, trots att Jehova gav mig i din hand.+
19 Ingen som får möjlighet att skada sin fiende låter väl honom slippa undan? Jehova kommer att belöna dig+ för det du har gjort mot mig i dag.
20 Ja, jag vet att du kommer att bli kung+ och att Israels kungadöme kommer att bestå i din hand.
21 Avlägg nu en ed inför Jehova+ och lova mig att du inte utplånar mina avkomlingar och mitt namn ur min fars släkt.”+
22 Då gav David sin ed på det, och sedan gick Saul hem igen.+ Men David och hans män drog upp till sitt fäste bland bergen.+
Fotnoter
^ Ordagrant ”täcka över sina fötter”.
^ Ordagrant ”slog Davids hjärta honom”.
^ Eller möjligen ”skingrade”.