En tur på världens längsta trådbusslinje

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I UKRAINA

Kan man få en oförglömlig upplevelse för några få kronor? Ja, om man köper en biljett på världens längsta trådbusslinje. Den är ungefär 95 kilometer lång och går från Simferopol, som ligger mitt på halvön Krim, till Jalta på den soliga sydkusten vid Svarta havet. Varför inte ta och följa med oss på den fascinerande turen?

VID kollektivtrafikens kontor i Simferopol träffar vi Slavny Giorgi Mihailovich – eller Slavny som han kort och gott kallas. Han har arbetat här sedan 1959, så han känner verkligen till sitt yrke. Slavny tar oss först med på en tur genom museet för kollektivtrafiken, där man kan se bilder av de män och kvinnor som byggde den här trådbusslinjen. ”En trådbuss kräver mycket mer än bara en belagd väg”, säger han. ”Byggnadsarbetarna reste tusentals stolpar som bär upp miltals av luftledning. Ingenjörer konstruerade kraftstationer för strömförsörjningen.”

”Varför används elektriska trådbussar och inte dieseldrivna bussar på en så här lång och bergig linje?” frågar vi.

”Trådbussar är renare än dieseldrivna bussar”, säger han. ”Vi skyddar vårt arv – våra ofördärvade berg och våra rena kuster.”

”Men skulle några få bussar verkligen kunna göra så mycket skada?” frågar vi.

”Några få bussar!” utropar han. ”Under trådbussarnas glansdagar för inte så många år sedan avgick under sommaren en buss varannan eller var tredje minut, och linjen hade totalt 400 turer varje dag.”

Med detta i åtanke är vi nu ivriga att börja vår färd.

Turen börjar

Centralstationen i Simferopol är vår utgångspunkt. Dussintals luftledningar bildar ett silverglänsande virrvarr. Vi letar reda på biljettexpeditionen och köper våra biljetter. Sedan stiger vi ombord på trådbuss nr 52. Vi är på väg!

Efter 3 mil börjar vi klättra över bergen. Snart befinner vi oss i skuggan av de mäktiga topparna. Branta sluttningar täckta av lövträd och barrträd sträcker sig ner mot snötäckta dalar. När vi når krönet möts vi av en lika imponerande nerförsbacke som tar andan ur oss. Framför oss har vi en serpentinväg som vindlar sig ner i djupet. Trådbussens kraftiga bromsar ser till att det inte går för fort. Vår förare kör oss tryggt och säkert nerför backarna.

 Nere vid bergets fot kommer vi in i staden Alusjta, svänger höger och rullar söderut längs kustvägen. Till vänster om oss ligger Svarta havet och till höger de majestätiska Krimbergen som en skyddande mur.

Lite längre fram, i utkanten av byn Pusjkino, kan vi se det så kallade Björnberget. Byborna ger en bakgrund till legenden och berättar att en jättestor björn förvandlades till sten, när den försökte sluka Svarta havet. De säger att huvudet fortfarande befinner sig under vattnet och tar sig en rejäl klunk. Jag tänker för mig själv: ”Varför säger inte byborna att björnen föll i vattnet på grund av att den hade druckit för mycket vin? När allt kommer omkring har vi ju passerat ett stort antal vinodlingar. Det här är ett vindistrikt, och här finns vingården Massandra, som har vunnit pris i internationella tävlingar.”

Sedan, när vi kommer in i byn Nikita, kliver vi av trådbussen vid den botaniska trädgården Nikitskij. Det är verkligen en internationell trädgård, med tusentals växter från hela världen. Vi njuter av doften från stora barrträd tillsammans med vår kunniga guide Tamara. ”Det här är libanoncedrar”, säger hon. ”Salomo byggde sitt tempel av sådana här ståtliga träd.” Hon har alldeles rätt, för Bibeln uppger att cedrar i stor omfattning användes vid det storslagna  byggnadsprojekt som Salomo genomförde. (1 Kungaboken 5:6–18)

När vi strövar fram längs vältrampade grusgångar, lägger vi märke till en rabatt med taggiga buskar. ”Rosor”, förklarar Tamara. ”Trädgården har 200 sorter, och de står i full blom i slutet av maj och i början av juni.” En stund senare står vi framför en anspråkslös buske som är ungefär 2,5 meter hög. ”Det här är en papegojbuske”, berättar Tamara, som uppenbarligen tycker om den. ”Det här träslaget, som kan användas i stället för metall, kan slås i precis som en spik. Det till och med sjunker i vatten.” Efter en liten stund anländer en trådbuss, och vi är glada över att kunna sätta oss ner igen och vila våra trötta ben under den korta turen till Jalta, som är linjens ändstation. Många kommer ihåg Jalta först och främst för den historiska konferens som hölls i slottet Livadia 1945, under andra världskriget. Vid den konferensen möttes ledarna för de tre huvudallierade för att planera det slutliga angreppet på och ockupationen av Nazisttyskland.

Återresan

Kvällen närmar sig, och det har blivit dags att kliva ombord på en trådbuss för att åka tillbaka. Längs vägen säljer barn olika sorters blombuketter. När vi följer impulsen att stiga av bussen för att köpa blommor, blir vi genast omringade av en grupp ivriga små försäljare. ”Vad kallas de här pärlvita blommorna?” frågar jag Jana, en 15-årig flicka med rödblont hår. ”Snödroppar”, svarar hon stolt. ”Vi plockar dem på den där sluttningen tidigt på morgonen, när snökanten börjar smälta”, säger hon och nickar mot backen på andra sidan vägen.

Snart är vi ombord på trådbussen igen och skumpar vidare på vår resa tillbaka till utgångspunkten. Precis som barn som åkt berg-och-dalbana för första gången vill vi komma tillbaka och göra om hela åkturen igen!

[Kartor på sidorna 22, 23]

(För formaterad text, se publikationen)

UKRAINA

KRIM

Svarta havet

SIMFEROPOL

↓ Berget Chatyr-Dag

Alusjta

↓

Pusjkino

↓ Björnberget

Nikita

↓ Massandra

Jalta

↓ Livadia

↓ Berget Aj Petri

↓ Alupka

[Bild på sidorna 22, 23]

Berget Aj Petri

[Bilder på sidan 23]

Vorontsov-palatset i Alupka

[Bild på sidan 23]

Marmorgrottan i berget Chatyr-Dag

[Bild på sidan 23]

Björnberget

[Bild på sidan 24]

Slottet ”Svalboet” vid Jalta

[Bild på sidan 24]

Vinkällaren Massandra i Jalta med buteljer innehållande sherry från 1775

[Bild på sidan 24]

Vattenfallet Uchansu vid Jalta är med sina drygt 100 meter det högsta på Krim

[Bild på sidan 24]

Det historiska slottet i Livadia utanför Jalta