Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Har du en penna på dig?

Har du en penna på dig?

Har du en penna på dig?

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I STORBRITANNIEN

DEN är billig, kan användas direkt och väger nästan ingenting. Den ligger bra i fickan. Den kräver ingen ström, den läcker aldrig, och man kan sudda ut alla märken den lämnar efter sig. Barn lär sig skriva med den, duktiga konstnärer skapar mästerverk med den, och de flesta av oss har en inom räckhåll när vi vill anteckna något. Den anspråkslösa blyertspennan är ett av de billigaste och mest använda skrivverktygen i hela världen. Den intressanta historien om hur blyertspennan uppfanns och utvecklades börjar med en slumpartad upptäckt på landsbygden i England.

Blymalm?

På 1500-talet hittade man klumpar av ett främmande ämne i Borrowdale, en dal i Lake District i norra England. Även om mineralet liknade kol så brann det inte, och det lämnade blanka, svarta märken efter sig på en slät yta. Till en början hade mineralet flera namn, bland annat blymalm. Eftersom det färgade av sig virade man fårskinn eller snöre runt bitar av det för att kunna hålla i dem. Ingen vet vem som först kom på idén att placera mineralet i trähållare, men omkring 1560 hade de första primitiva blyertspennorna nått den europeiska kontinenten.

Snart började man bryta och exportera mineralet för att möta efterfrågan från konstnärer, och under 1600-talet användes det praktiskt taget överallt. Vid samma tid experimenterade penntillverkare med det man trodde var blymalm för att försöka framställa något som gick bättre att skriva med. Det nyupptäckta ämnet från Borrowdale fanns i ren form i naturen och var lätt att utvinna, och det blev därför en stöldbegärlig vara som också var åtråvärd på den svarta marknaden. År 1752 utfärdade därför det brittiska parlamentet en lag som gjorde att man kunde hamna i fängelse eller bli förvisad till en straffkoloni om man ertappades med att stjäla blymalm.

År 1779 gjorde den svenske kemisten Carl W. Scheele den överraskande upptäckten att det ämne man kallade blymalm trots allt inte bestod av bly, utan av en form av mjukt, rent kol. Tio år senare gav en tysk geolog, Abraham G. Werner, det här ämnet namnet grafit efter grekiskans grafein, som betyder ”skriva”. Trots att ordet ”blyerts” kanske får dig att tänka på bly, så innehåller en blyertspenna alltså inte ett spår av bly.

Blyertspennans födelse

Under flera år var det endast engelsk grafit som användes till blyertspennor, eftersom den grafiten var tillräckligt ren för att kunna användas utan att behöva förädlas. Grafit från övriga Europa var av sämre kvalitet, och därför försökte man utveckla metoder för att ändå kunna använda den till pennor. Den franske ingenjören Nicolas Jacques Conté blandade pulvriserad grafit med lera, formade massan till stavar och brände dem i en ugn. Genom att ändra mängderna grafit och lera kunde han framställa blyerts som gav olika gråa nyanser. Den här metoden används fortfarande. År 1795 tog Conté patent på sin uppfinning.

På 1800-talet blev penntillverkning en storindustri. Grafitfyndigheter upptäcktes på flera platser, bland annat i Sibirien, Tyskland och i nuvarande Tjeckien. Flera fabriker sattes i gång, först i Tyskland och sedan i USA. Mekanisering och masstillverkning fick priserna att gå ner, och i början av 1900-talet använde till och med skolbarn enkla blyertspennor, eller ”penny pencils”, som de kallades i USA.

Den moderna blyertspennan

Miljarder blyertspennor framställs varje år, och blyertspennan har blivit ett förfinat, mångsidigt redskap. Stiftet i en vanlig blyertspenna av trä räcker till ett över fem mil långt streck, eller motsvarande 45 000 ord. Stiftpennor av plast eller metall har tunna stift som inte behöver vässas. I färgpennor har grafit ersatts av färg eller pigment som går att få i mängder av kulörer.

Den användbara, tåliga, enkla och praktiska blyertspennan lider inte av några ålderstecken. Vare sig du är hemma eller på arbetet kommer du i många år framöver att få frågan: ”Har du en penna på dig?” Och när du känner efter i fickan kanske det ligger en blyertspenna där, redo att användas.

[Ruta/Bild på sidan 13]

HUR FÅR MAN IN BLYERTS I PENNAN?

En blandning av finmalen grafit, lera och vatten pressas genom ett tunt metallrör och kommer ut som ett långt spaghettistrå. När blyertsen har torkat skärs den i bitar och bränns i en ugn. Sedan sänks blyertsstiften ner i en upphettad blandning av olja och vax. Trästaven som används till själva pennan är oftast av ceder, eftersom ceder är lätt att vässa. Trästaven hyvlas och sågas itu så att bitarna blir hälften så tjocka som en penna. Man gör en skåra i varje halva. Ett blyertsstift läggs ner i skåran på den ena halvan, och den andra halvan limmas fast ovanpå. När limmet har torkat kapas trästaven i lagom långa bitar som skall bli pennor. De fasas, sandpappras, målas och stämplas med tillverkarens namn och andra uppgifter. Nu syns det inga skarvar, och pennan är redo att användas. Ibland sätter man också fast ett suddgummi i ena änden.

[Bildkälla]

Faber-Castell AG

[Ruta/Bild på sidan 14]

VILKEN PENNA SKALL JAG VÄLJA?

Märkningen på blyertspennan visar vilken hårdhetsgrad blyertsen har. En mjukare blyerts ger en mörkare text.

HB är en mycket användbar blyerts. Den är mediumhård.

B talar om att blyertsen i pennan är mjuk. Det kan till exempel stå 2B eller 6B på pennan, och ju högre siffran är, desto mjukare är blyertsen.

H betyder att blyertsen är hård. Ju högre siffra – 2H, 4H, 6H osv. – desto hårdare är blyertsen.

F betyder att pennan har en fin spets.

I vissa länder använder man andra märksystem. En blyertspenna i USA kan vara märkt med siffran 2, vilket motsvarar HB. Ju högre siffran är, desto hårdare är pennans blyerts.