Gud hjälpte mig att klara av mina prövningar

Berättat av Vazir Asanov

Jag studsade upp ur sängen, knöt fast en bibel runt midjan och klädde mig snabbt. Innan jag hoppade ut genom fönstret, rullade jag ihop några kläder som jag lade i sängen och drog täcket över, så att det skulle se ut som om jag fortfarande låg och sov. Sedan sprang jag i väg till Rikets sal, samtidigt som jag bad till Gud om hjälp. Det här hände 1991, när jag var 14 år.

JAG föddes i en kurdisk familj i en stad i södra delen av Kazakstan, som då var en av de 15 republikerna i Sovjetunionen. Mina föräldrar och släktingar uppfostrade mig till att tro att jag i framtiden skulle kunna leda mitt folk och befria dem. Jag utvecklade ett sådant hat till det kurdiska folkets fiender att jag var beredd att döda för att befria vårt folk från förtryck.

I slutet av 1980-talet började min mamma, min yngre bror och jag studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Men pappa förbjöd oss att ha med kristna att göra. Trots detta fortsatte jag att studera Bibeln. I en kurdisk familj är det praktiskt taget otänkbart att inte lyda familjens överhuvud. Jag älskade min pappa, men jag älskade också de sanningar från Bibeln som jag fick lära mig.

Motstånd både hemma och i skolan

En gång fick en lärare se att jag hade ett exemplar av Vakttornet i skolväskan och berättade det för mina föräldrar. Pappa blev rasande och slog mig så hårt att blodet sprutade från näsan. ”Håller du fortfarande på med den där religionen?” skrek han.

Efter det här gjorde pappa klart att han inte längre betraktade mig som sin son. Det var fruktansvärt att få höra detta! Samtidigt började många av mina klasskamrater undvika mig, och en del talade öppet illa om mig. Lärarna sänkte mina betyg, och de hånade ofta min tro under lektionerna för att försöka få mig att acceptera deras ateistiska uppfattningar.

Trots detta motstånd försökte jag ändå vara med på kristna möten och berätta för andra om min nyvunna tro. Efter ett tag fick pappa reda på att jag fortsatte att träffa Jehovas vittnen och läsa Bibeln. En söndag, när jag försökte komma på en ursäkt för att kunna gå hemifrån och vara med på mötet, skickade pappa mig omedelbart i säng. Han sade i bestämd ton: ”Varje söndag från och med nu skall du ligga i sängen vid den här tiden.” Han hotade mig och sade att det skulle få allvarliga konsekvenser om jag inte lydde, och jag tvivlade inte ett ögonblick på att han menade allvar.

Jag grät och bad innerligt till Jehova, den sanne Guden, att han skulle få pappas hjärta att vekna, men pappa ändrade sig inte. Jag tänkte på det motstånd och förtryck som israeliterna  fick utstå i Egypten. Min pappas sätt att handla påminde mig om farao, som vägrade låta israeliterna gå i väg för att tillbe Jehova. (2 Moseboken 5:1, 2)

Jag fattar ett beslut

En söndag bestämde jag mig för att gå till mötet. Hjärtat bultade av oro när jag låg i sängen och bad tyst till Jehova. När mina föräldrar kom in i rummet låtsades jag sova. Med stolthet i rösten sade pappa: ”Titta vilken lydig son jag har.” Han kysste mig, och sedan gick de tyst ut. Jag fortsatte att be intensivt.

Strax efter det att mina föräldrar hade gått ut ur rummet hände det som jag nämnde i inledningen. Jag hoppade upp, fick tag på skorna under sängen och hoppade ut genom fönstret. Mötet varade i två timmar, och tiden gick fort. Jag undrade vad som skulle hända när jag kom hem. Mamma hade upptäckt att det bara var mina kläder som låg i sängen, men som tur var hade hon inte sagt något till pappa. Men hon varnade mig och sade att hon i fortsättningen inte skulle hålla sådant hemligt för honom.

År 1992 berättade jag för mina föräldrar att en vän hade frågat om jag ville följa med till en speciell fest som han skulle vara med vid. Det speciella tillfälle som jag tänkte vara med vid var egentligen en sammankomst som Jehovas vittnen anordnat i staden Taraz, ungefär tio mil från vårt hem i Karatau. Vid den sammankomsten skulle jag låta döpa mig som ett tecken på att jag hade överlämnat mig åt Jehova. Jag frågade mamma om jag kunde få ta en spann solrosfrön från ladan. Jag rostade fröna och sålde dem på marknaden, och på så vis kunde jag få ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka till sammankomsten.

När jag kom hem igen frågade pappa om jag hade haft det trevligt tillsammans med min vän, och det kunde jag verkligen säga att jag hade haft. Jag kände Jehovas stöd, för pappa ställde inga fler frågor om saken. Jag tyckte verkligen om orden i Ordspråksboken 3:5, 6: ”Förtrösta på Jehova av hela ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Tänk på honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar raka.”

Jag blir andligt svag

Motståndet från pappa upphörde inte efter mitt dop. Eftersom jag fortsatte att vara tillsammans med Jehovas vittnen, brukade pappa slå mig brutalt, både när andra var närvarande och när vi var ensamma. Nästan varje dag utsattes jag för förödmjukelser och påtryckningar, och jag grät ofta. Kazakstan hade då precis blivit självständigt från Sovjetunionen, och mina föräldrar och släktingar försökte övertala mig att göra en god insats som politiker. De tyckte att jag höll på att missa min chans.

Min äldre bror hade blivit välkänd inom idrotten, och pappa framhöll ofta honom som ett exempel för mig. Så i slutet av 1994 började jag också engagera mig i sport. Eftersom det här var något som låg för mig, dröjde det inte länge förrän jag vann priser och blev känd för mina insatser i fotboll och gymnastik. Jag började också läsa juridik med tanken att jag skulle kunna hjälpa till att skydda kurdernas intressen. Det gick till och med så långt att jag blev intresserad av politik och funderade på att bilda ett kurdiskt ungdomsparti. Nu fick jag beröm av pappa.

”Pappa, du vann”

Jag hade blivit andligt svag och hade slutat läsa Bibeln och gå på Jehovas vittnens möten. Jag tröstade mig med tanken att jag skulle börja tjäna Jehova när jag blev äldre. En gång frågade pappa om jag fortfarande träffade Jehovas vittnen. ”Nej, pappa, du vann”, svarade jag. ”Är du glad och nöjd nu?” Det gjorde honom  mycket glad att höra detta. ”Nu är du äntligen min son!” sade han stolt.

Under två års tid gick jag inte på några möten, även om jag ibland ville gå. Men jag skämdes, och det gjorde att jag aldrig kom i väg. Jag trodde inte att vännerna i församlingen skulle förstå min situation.

Samtidigt visste jag att det inte fanns något bättre än att tjäna Jehova. ”Det är ju Jehova jag älskar!” sade jag ofta till mig själv. Men så började pappa pressa mig att skaffa en universitetsutbildning. Jag gav efter och lovade till och med att gå ut med högsta betyg. Men innerst inne hoppades jag att jag skulle få kontakt med Jehovas vittnen när jag väl hade kommit till universitetet i Almaty (tidigare Alma-Ata), en modern storstad i södra Kazakstan.

Situationen förändras till det bättre

Kort efter det att jag hade börjat på universitetet stötte jag ihop med två vittnen som var ute i gatutjänst i Almaty. De inledde samtalet med frågan: ”Vem tror du styr världen?”

”Det gör Satan, Djävulen”, svarade jag, ”han som är Jehovas och alla människors fiende.” (2 Korinthierna 4:3, 4) Jag förklarade att jag var ett döpt vittne men att jag hade blivit overksam.

I slutet av 1996 började jag på nytt studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. När jag hade studerat en tid kom min starka önskan att tjäna Jehova tillbaka, och jag började vara verksam som ett Jehovas vittne igen tillsammans med mina medvittnen i Almaty. I september 1997 började jag som pionjär (heltidsförkunnare).

Ett år senare kom pappa och hälsade på. Jag sprang honom till mötes, och vi kramade om varandra. Han bad om förlåtelse för hur han hade behandlat mig under alla dessa år. Han sade att han hade missuppfattat både mig och min tro. ”Pappa”, sade jag, ”jag älskar dig så mycket.”

Jag kände mig oerhört lycklig när pappa tog emot biblisk litteratur och beställde en bibel, som han sade att han skulle läsa från pärm till pärm! Året därpå kom han och hälsade på igen, den här gången tillsammans med mamma. I Rikets sal kom människor av olika nationaliteter fram och hälsade hjärtligt på dem och presenterade sig. Det här gjorde ett djupt intryck på pappa, och han började läsa vår litteratur med stort intresse.

Många glädjeämnen

I september 2001 gifte jag mig med Jelena, en underbar rysk syster. Hon blev döpt 1997, och hon har varit pionjär sedan maj 2003. Till vår stora glädje fick vi veta att mina föräldrar hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och börjat göra förändringar i enlighet med det de fick lära sig. Jag kunde faktiskt inte tro att det var sant förrän pappa själv berättade det för mig. När vi talade med varandra på telefon sade han att Jehova är den ende sanne Guden!

Här i Almaty har jag haft glädjen att få studera Bibeln med människor från olika länder, däribland Iran, Kina, Pakistan, Syrien och Turkiet. För ett tag sedan ville en iransk präst att jag skulle studera Bibeln med honom på persiska, som var hans modersmål. En före detta general från Afghanistan blev mycket berörd av det han fick lära sig om Jehova. Det var också en glädje att få använda kurdiska, mitt modersmål, för att studera med en person från Syrien och att få studera med människor på kazakiska och ryska, språk som jag också lärde mig som barn.

Jelena och jag tillhör en kazakisktalande församling i Almaty. Det finns nu över 35 församlingar av Jehovas vittnen i den staden. Förra året hade vi också förmånen att arbeta en tid vid Jehovas vittnens nybyggda avdelningskontor i närheten av Almaty.

En gång fick jag lära mig att hata, men Jehova har lärt mig att älska. Jag är övertygad om att vi aldrig skall låta oss påverkas till att göra något annat, inte ens när vi utsätts för press och påtryckningar från välmenande släktingar och vänner. (Galaterna 6:9) Nu är jag så glad över att Jelena och jag kan ha ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korinthierna 15:58)

[Infälld text på sidan 13]

Mamma varnade mig och sade att hon i fortsättningen inte skulle hålla sådant hemligt för pappa

 [Bild på sidan 15]

Rikets sal i Karatau, där jag började gå på möten som ung

[Bild på sidan 15]

Mina föräldrar, som nu är positivt inställda till vårt arbete

[Bild på sidan 15]

Jelena och jag på vår bröllopsdag

[Bild på sidan 15]

Jelena och jag framför det nya avdelningskontoret i Almaty