Hur arabiskan blev de lärdas språk

SPELA UPP

Hur arabiskan blev de lärdas språk

I ÅRHUNDRADEN var arabiskan det förhärskande lärda språket. På 700-talet började arabisktalande kännare i olika städer i Mellanöstern översätta och revidera vetenskapliga och filosofiska texter ända från Ptolemaios och Aristoteles dagar. På så vis hjälpte de till att bevara och berika de antika filosofernas verk.

En intellektuell smältdegel

Under 600- och 700-talet uppstod nya välden i Mellanöstern i form av två dynastier – först den umayyadiska och sedan den abbasidiska. Eftersom deras undersåtar i Arabien, Mindre Asien, Egypten, Palestina, Persien och Irak hade påverkats av både grekisk och indisk kultur hade de nya härskarna tillgång till en rik kunskapsbank. Abbasiderna byggde en ny huvudstad, Bagdad, som blev en smältdegel för skiftande uppfattningar. Araberna där kom i kontakt med armenier, berber, greker, indier, judar, kineser, kopter, perser, turkar samt sogder från andra sidan Oxusfloden, nu känd som Amu-Darja, i Centralasien. Tillsammans studerade och debatterade man vetenskapliga ämnen och utbytte kunskaper och erfarenheter.

Bagdads abbasidhärskare uppmuntrade begåvade tänkare, var de än kom ifrån, att bidra till den intellektuella utvecklingen i riket. Man samlade systematiskt in tiotusentals böcker i vitt skilda ämnen, som alkemi, aritmetik, geometri, medicin, musik, filosofi och fysik, och översatte dem till arabiska.

Kalifen al-Mansur, som härskade från 754 till 775, sände ambassadörer till det bysantiska hovet för att införskaffa grekiska matematiska verk. Kalifen al-Mamun (813–833) fortsatte i hans spår och gav sitt stöd åt ett omfattande översättningsarbete av grekiska verk till arabiska, ett projekt som pågick i över två hundra år. Vid slutet av 900-talet hade så gott som alla grekiska filosofiska och vetenskapliga texter som man hade tillgång till översatts till arabiska. Men araberna gjorde mer än att bara översätta. De skrev också egna verk.

Arabiska bidrag

Många arabiska översättare var enormt snabba och noggranna i sitt arbete. En del historiker menar därför att översättarna måste ha varit väl insatta i sina ämnen. Flera lärda använde dessutom de översatta texterna som utgångspunkt för egen forskning.

Läkaren och översättaren Hunayn ibn Ishaq (808–873), en syrisk kristen, bidrog i hög grad till ökad kunskap om synen. Hans arbete, som bland annat inbegrep korrekta anatomiska illustrationer av ögat, blev ett standardverk inom oftalmologin i både arabvärlden och Europa. Filosofen och läkaren ibn Sina, känd i väst som Avicenna (980–1037), skrev dussintals böcker om en mängd olika ämnen, från etik och logik till medicin och metafysik. Hans stora verk, Canon medicinae, byggde på den tidens medicinska vetande, däribland de kända grekiska filosoferna Galenos och Aristoteles teorier, och var den främsta medicinska läroboken i omkring 400 år.

Arabiska forskare var nytänkande och använde experimentella metoder, vilket är avgörande för vetenskapliga framsteg. Det här fick dem att göra nya beräkningar av jordens omkrets och justera geografiska uppgifter i Ptolemaios verk. ”De vågade till och med ifrågasätta Aristoteles”, säger historikern Paul Lunde.

Framstegen kom också till användning på många praktiska områden, som när man byggde dammar, akvedukter och vattenhjul. Några av dessa byggnationer har överlevt ända till vår tid. Och nya skrifter om jordbruk och botanik hjälpte bönder att välja de bästa grödorna för olika områden och på så vis få bättre skördar.

År 805 grundade kalifen Harun ar-Rashid ett sjukhus, det första i hans stora välde. Det dröjde inte länge förrän alla större städer i riket hade ett sjukhus.

Nya läroanstalter

Flera städer i arabvärlden kunde stoltsera med bibliotek och specialiserade läroanstalter. I Bagdad grundade kalifen al-Mamun ett forsknings- och översättningscentrum som kallades Bayt al-hikma, ”Vishetens hus”, och som bland annat hade avlönade forskare. Det främsta biblioteket i Kairo sägs ha innehållit över en miljon volymer. Samtidigt fanns det 70 bibliotek i Córdoba, huvudstad i det umayyadiska Spanien, och dit strömmade forskare och studenter från hela arabvärlden. Córdoba var ett ledande intellektuellt centrum i mer än två hundra år.

I Persien blandades den grekiska matematiktraditionen med den som fanns i Indien, där matematiker hade utvecklat ett positionssystem med siffran noll. I det systemet har de enskilda siffrorna olika värden beroende på var de är placerade och var siffran noll är placerad. Siffran ett, till exempel, kan stå för ett, tio, hundra osv. Det här systemet ”underlättade inte bara alla former av beräkningar utan möjliggjorde också utvecklingen av algebra”, skriver Lunde. Arabiska matematiker gjorde också stora framsteg inom geometri, trigonometri och navigation.

Den gyllene eran för arabisk vetenskap och matematik stod i skarp kontrast till den intellektuella stagnationen på andra håll. I det medeltida Europa gjordes också ansträngningar att bevara antikens verk, främst i kloster, men resultaten förbleknar i jämförelse med det som åstadkoms i arabvärlden. Så tidigt som på 900-talet började förändringens vindar blåsa i och med att översättningar av arabiska verk dök upp i väst. Med tiden tilltog dessa vindar och ledde till en vetenskaplig renässans i Europa.

Som historien visar kan alltså inget enskilt land eller folk ta åt sig äran för den kunskap som existerar i dag inom vetenskapen och besläktade områden. Många av dagens bildade kulturer har all anledning att känna tacksamhet mot tidigare kulturer som främjade forskning, ifrågasatte sin tids vetande och uppmuntrade dem som tänkte i nya banor.

[Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

▪Umayyadiskt inflytande

□Abbasidiskt inflytande

SPANIEN

Córdoba

BYSANS

Rom

Konstantinopel

Oxus

PERSIEN

Bagdad

Jerusalem

Kairo

ARABIEN

[Bild på sidan 27]

Illustration av ögat, gjord av Hunayn ibn Ishaq.

[Bild på sidan 27]

Ur Avicennas ”Canon medicinae”.

[Bild på sidan 28]

Arabiska lärda i ett bibliotek i Basra 1237.

[Källangivelse]

[Bildkällor på sidan 27]

VAKNA!