Styvfamiljer som lyckats

”NU BOR VI INTE BARA UNDER SAMMA TAK”

När Philip gifte sig med Louise bodde hans 20-åriga dotter Elise hemma, och hon var van att ta hand om mycket i hushållet. Skulle styvmamma och styvdotter kunna bygga upp en bra relation?

Louise: Det var svårt för oss båda i början. Jag är väldigt huslig av mig och ville ha hand om den biten.

Elise: Louise ändrade på allt där hemma och slängde massor av våra grejer. En gång försökte jag plocka undan, men satte saker på fel plats eftersom jag inte visste var de skulle vara längre. Louise blev arg, vi grälade, och sedan tog det en vecka innan jag kunde prata med henne igen.

Louise: Vid ett tillfälle sa jag till Elise: ”Jag vet inte vad vi ska ta oss till, men jag orkar inte med den här atmosfären längre.” Senare på kvällen kom hon och bad om ursäkt. Jag kramade om henne, och så grät vi båda två.

Elise: Louise lät några av mina fotografier hänga kvar, och pappa tog inte bort lamporna jag hade satt upp i vardagsrummet. Det kanske låter löjligt, men det fick mig att känna att mitt hem inte hade försvunnit helt och hållet. Jag är också glad för att Louise tar så bra hand om min lillebror när han är här. Nu har det gått två år, och jag börjar se henne som en i familjen.

Louise: Nu bor vi inte bara under samma tak, utan vi är också goda vänner.

 ”SAMMANHÅLLNINGEN ÄR VIKTIGAST”

Anton och Marelize hade tre barn var när de gifte sig för sex år sedan.

Anton: Vi brukar göra saker tillsammans som familj, till exempel åka ut och campa, och vi umgås också med varje barn individuellt. Det tog några år innan vi kände att vi hade landat ordentligt, men nu har vi löst de flesta av våra problem.

Marelize: Det är viktigt för oss att se barnen som ”våra”, inte som ”dina och mina”. Jag minns en gång när jag tyckte att Anton var orättvis för att han tillrättavisade min son och lät sin dotter sitta i framsätet, och jag gjorde en stor grej av det. Men jag har lärt mig att familjesammanhållningen är viktigare än vem som får sitta fram i bilen. Vi försöker vara rättvisa även om vi inte kan behandla alla exakt likadant.

Jag undviker också att prata om roliga minnen från vår gamla familj, eftersom de som inte var med då kan känna sig utanför. I stället försöker jag visa att jag uppskattar den familj vi har nu.

”BERÖMMET FÖRST”

Francis och Cecelia gifte sig för fyra år sedan. Hennes tre vuxna barn och hans tonårige son bor också hemma.

Francis: Jag försöker vara tillgänglig och undviker att vara för lättstött. Vi äter tillsammans regelbundet och passar då på att prata med varandra. Jag försöker också uppmuntra alla att hjälpa till där hemma, eftersom det är till hela familjens bästa.

Cecelia: Jag umgås med alla barn på tumanhand och låter dem berätta vad de funderar på och oroar sig över. På våra familjemöten försöker vi först komma med beröm och sen prata om sådant som kan förbättras. Och när jag gjort fel erkänner jag det och ber uppriktigt om ursäkt.

 UPPVUXEN MED TVÅ STYVFÖRÄLDRAR

Yuki, som är 20 år, har inte träffat sin pappa sedan han var 5. Hans mamma gifte om sig med Tomonori men dog när Yuki var tio år gammal. Fem år senare gifte hans styvpappa om sig med Mihoko. Nu bodde alltså Yuki med två styvföräldrar.

Yuki: När min styvpappa skulle gifta om sig tänkte jag: ”En styvmamma är det sista jag behöver. Det har varit nog med förändringar.” Jag vägrade förlika mig med situationen och var väldigt kylig mot henne.

Mihoko: Även om min man inte pressade mig att älska Yuki som han gjorde, bestämde jag mig för att försöka få en egen relation till honom. Vi gjorde vårt bästa för att hans vardag skulle vara sig lik, med andliga rutiner, avkoppling, en måltid varje kväll och en pratstund efteråt. Jag förstod honom också mycket bättre när vi hade pratat om hur det var när hans mamma dog.

När jag blev med barn tänkte vi på Yuki och gjorde allt för att han skulle känna sig trygg i familjen. Vi lät honom mata, bada och byta blöja på lille Itsuki, och vi berömde honom också inför andra. Itsuki älskar verkligen Yuki. Innan han hade lärt sig att säga ”mamma” eller ”pappa” kunde han säga niinii – storebror.

Yuki: Som styvbarn känner man sig lätt ensam och utanför. Man kan försöka förklara sin situation för andra, men man kan inte räkna med att de ska förstå. Men jag är tacksam över allt stöd jag fått från vännerna i församlingen, och jag känner mig inte lika reserverad mot min styvmamma längre. Hon ger mig goda råd, och jag kan säga vad jag tycker till henne.

[Infälld text på sidan 9]

Ha tålamod! Styvfamiljer kan bli starka och lyckliga.