Jag kommer från en by i Sachsen i forna Östtyskland (DDR). Vi hade en varm och kärleksfull atmosfär hemma, och mina föräldrar lärde mig sunda moraliska värderingar. Östtyskland var en kommuniststat, så för de flesta i Sachsen hade inte religion någon betydelse. I min värld fanns inte Gud, utan för mig var det ateismen och kommunismen som gällde. Och de ideologierna formade mig fram tills jag var 18.

Jag tyckte om kommunismen eftersom jag gillade tanken på att alla människor är lika mycket värda. Jag tänkte att både extrem fattigdom och extrem rikedom skulle försvinna bara man fördelade all egendom lika, och därför engagerade jag mig i ett kommunistiskt ungdomsförbund. Som fjortonåring lade jag också ner mycket tid på ett miljöprojekt för pappersåtervinning. Min insats blev så uppskattad att myndigheterna i staden Aue gav mig ett pris. Även om jag var ung lärde jag känna några toppolitiker. Jag kände att jag var på rätt väg och att framtiden såg ljus ut.

Men 1989 rasade hela min värld samman. Berlinmuren föll och med den även det kommunistiska östblocket. Den ena chocken avlöste den andra. Jag upptäckte hur vanligt det hade varit med orättvisor i Östtyskland och att de som inte hade stöttat kommunismen blivit behandlade som andra klassens medborgare. Hur var det möjligt? Vi kommunister ansåg ju att alla var lika mycket värda. Var kommunismen bara en illusion av något bättre? Jag visste varken ut eller in längre.

Jag bytte spår och började ägna mig åt musik och konst. Jag kom in på en musikakademi och hade goda utsikter att sedan fortsätta på universitet. Drömmen var ett liv som konstnär och professionell musiker. De moraliska värderingar jag hade fått hemifrån kändes inte lika viktiga längre, och jag började dejta flera tjejer samtidigt. Nu handlade det bara om att ha kul. Men varken musik, konst eller sexuell frihet lindrade min ångest. Och det märktes även på  mina målningar. Hur skulle framtiden bli? Och vad var meningen med livet?

När jag till slut fick de svar jag letat efter blev jag väldigt förvånad. Det var en kväll på akademin, och vi var ett gäng studenter som diskuterade framtiden. Mandy * var en av dem, och hon var ett Jehovas vittne. Den kvällen gav hon mig en knuff i rätt riktning. Hon sa: ”Andreas, om du vill ha svar på dina frågor om livet och framtiden, tycker jag att du ska titta närmare på Bibeln.”

Jag var både skeptisk och nyfiken, men nyfikenheten tog över. Mandy visade mig andra kapitlet i bibelboken Daniel, och det jag läste där gjorde mig mållös. Den profetian beskriver flera världsmakter som skulle ha ett stort inflytande ända fram till i dag. Hon visade också andra bibliska profetior om framtiden. Äntligen fick jag svar på mina frågor! Men vem låg bakom de här profetiorna, och vem kunde göra så exakta förutsägelser? Fanns Gud trots allt?

Mandy såg till att jag fick träffa ett gift par som hette Horst och Angelika. De var Jehovas vittnen, och de hjälpte mig att förstå Bibeln bättre. Jag insåg ganska snart att Jehovas vittnen är den enda religiösa organisation som använder och riktar uppmärksamheten på Guds namn, Jehova. (Psalm 83:18 [19]; Matteus 6:9) Jag fick veta att Jehova vill ge alla människor hoppet att få leva för evigt på en fridfull jord. I Psalm 37:9 står det: ”De som hoppas på Jehova skall ta jorden i besittning.” Jag tyckte det var underbart att den här möjligheten står öppen för alla som försöker leva upp till Guds normer som finns i Bibeln.

Men det var en kamp att börja leva efter Bibeln. Min framgång som musiker hade gjort mig stolt, så först av allt behövde jag lära mig att vara ödmjuk. Och det var svårt att börja leva ett moraliskt rent liv. Jag är verkligen tacksam över att Jehova är tålmodig, barmhärtig och förstående mot dem som gör sitt bästa för att leva efter hans normer.

Kommunismen och ateismen formade de första 18 åren av mitt liv, men sedan dess är det Bibeln som har format mig. Det jag lärde mig dämpade min oro för framtiden och gav livet mening. År 1993 blev jag döpt som ett Jehovas vittne, och sju år senare gifte jag mig med Tabitha, som också var ett vittne. Vi använder så mycket tid vi kan för att hjälpa andra att lära sig mer om Bibeln. Många av dem vi träffar har en kommunistisk och ateistisk bakgrund precis som jag. Det känns så givande att få visa andra hur de kan lära känna Jehova.

I början tyckte mina föräldrar att det var fruktansvärt att jag umgicks med Jehovas vittnen. Men så småningom såg de att det påverkade mig positivt. Nu läser de Bibeln och går på våra möten, och det värmer hjärtat.

Jag och Tabitha försöker följa de råd som gifta par får i Bibeln, och det har gjort att vi är lyckliga tillsammans. Vi har ett starkt äktenskap eftersom vi tar allvarligt på rådet att man ska vara trogen mot sin partner. (Hebréerna 13:4)

Nu är livet inte så skrämmande längre, och jag är inte orolig för framtiden. Jag tillhör en internationell andlig familj som lever tillsammans i frid och enhet och ser alla som lika mycket värda. Jag har funnit det jag alltid har längtat efter!