EN MAN hittade en broschyr på golvet i en järnvägsvagn på väg till New York. ”Människosjälen är dödlig”, stod det på broschyren. Mannen, som var präst, blev nyfiken och började läsa. Han hade aldrig tidigare betvivlat läran om själens odödlighet, så han blev förvånad över det han läste. Vid den tiden visste han inte vem som hade gett ut broschyren. Men eftersom han tyckte att argumenten verkade rimliga och såg att de var grundade på Bibeln, ansåg han det ändå värt att undersöka ämnet mer ingående.

Prästen var George Storrs. Händelsen ägde rum 1837, det år då Charles Darwin i en anteckningsbok började skriva ner tankar som skulle komma att ligga till grund för evolutionsteorin. Världen var fortfarande religiös, och de flesta trodde på Gud. Många läste Bibeln och såg den som en auktoritet.

Storrs fick senare reda på att broschyren hade skrivits av Henry Grew från Philadelphia i Pennsylvania. Grew höll fast vid principen att ”den bästa uttolkaren av skriften ... är skriften själv”. Grew och hans medförbundna studerade Bibeln i syfte att rätta sitt liv och sin verksamhet efter dess råd och vägledning. Deras studier uppenbarade underbara bibliska sanningar.

Uppmuntrad av Grews skrifter gjorde Storrs noggranna efterforskningar för att ta reda på vad Bibeln hade att säga om själen och tog upp frågan med några av sina prästkolleger. Efter fem års ingående studier bestämde han sig till sist för att offentliggöra de värdefulla andliga skatter som han hade hittat. Först skrev han en predikan som han skulle hålla en söndag 1842. Men han kände att han behövde hålla ytterligare några predikningar för att göra ämnet full rättvisa. Sammanlagt skrev han sex predikningar om att själen kan dö, och han utgav dem i verket Six Sermons. Storrs jämförde olika bibelställen med varandra för att kasta ljus över den underbara sanning som höljts i dunkel av läror i kristenheten som varit till vanära för Gud.

I Bibeln sägs det att Jesu smorda efterföljare ”kläs i odödlighet” som en belöning för att de bevarat sig trogna. (1 Korinthierna 15:50–56) Om odödlighet är en belöning för de trogna, resonerade Storrs, kan de ondas själ inte vara odödlig. I stället för att spekulera vände han sig till Bibeln. Han framhöll Matteus 10:28, där det står: ”Frukta honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i helvetet.” (King James Version) Själen kan alltså tillintetgöras. Han hänvisade också till Hesekiel 18:4, där det står: ”Den själ som syndar, den skall dö.” (KJ) När Bibeln betraktades i sin helhet framträdde sanningens skönhet tydligt. ”Om min  uppfattning stämmer”, skrev Storrs, ”då har många delar av Skrifterna som tidigare varit höljda i dunkel på grund av den allmänna trosuppfattningen blivit klara, vackra och fulla av innebörd och kraft.”

Hur är det då med ett sådant bibelställe som Judas, vers 7, där det sägs: ”Så är också Sodom och Gomorra och städerna däromkring, som på samma sätt hängav sig åt otukt och stod efter annat umgänge än det naturliga, ställda fram som en varning, i det att de får lida straffet som består av evig eld.” (KJ) Somliga som läser den här bibeltexten drar slutsatsen att de som dödades i Sodom och Gomorra pinas för evigt i eld. ”Låt oss jämföra med andra skriftställen”, skrev Storrs. Han citerade sedan 2 Petrus 2:5, 6, som lyder: ”Och han skonade inte den gamla världen, men räddade Noa ... när han lät floden komma över de gudlösas värld; och han dömde städerna Sodom och Gomorra till undergång och lade dem i aska, till en varning för dem som senare skulle leva gudlöst.” (KJ) Ja, Sodom och Gomorra lades i aska, de och deras invånare blev tillintetgjorda för evigt.

”Petrus kastar ljus över Judas”, förklarade Storrs. ”Vid en jämförelse visar de båda bibelböckerna med all önskvärd tydlighet vilka straffdomar Gud har i beredskap för syndare. ... Gud verkställde dessa domar över den dåvarande världen, Sodom och Gomorra, och de är en bestående och oupphörlig, eller ’evig’, påminnelse, eller ’varning’, för alla människor ända till världens ände.” Judas visade alltså att verkningarna av den eld som tillintetgjorde Sodom och Gomorra var eviga. Detta motsäger inte alls det faktum att människosjälen är dödlig.

Storrs valde inte ut de bibelställen som stödde hans uppfattning och bortsåg från andra. Han tog hänsyn till det sammanhang en vers stod i och till andan i Bibeln. När en vers verkade motsäga andra bibelställen, gick Storrs till resten av Bibeln för att hitta en logisk förklaring.

En av dem som började samarbeta med George Storrs var en ung man som var i färd med att bilda en bibelstudiegrupp i Pittsburgh i Pennsylvania. Han hette Charles Taze Russell. En av hans första bibelförklarande artiklar publicerades 1876 i tidskriften Bible Examiner, som utgavs av Storrs. Russell erkände att han hade tagit intryck av tidigare bibelforskare. När han längre fram började utge Zion’s Watch Tower satte han stort värde på den fina hjälp som Storrs gav honom, både muntligen och i skrift.

I den bibelstudiegrupp som Russell bildade vid 18 års ålder infördes en speciell metod för att studera Bibeln. A. H. Macmillan, en av bibelforskarna som samarbetade med Russell, beskrev metoden så här: ”Någon ställde en fråga. De diskuterade den. Därefter slog de upp alla ... [skriftställen] som hade förbindelse med frågan, och när de var nöjda med texternas samstämmighet, drog de sina slutsatser och skrev en redogörelse därom.”

Russell var övertygad om att Bibeln, när man studerade den i sin helhet, skulle uppenbara ett budskap som var enhetligt, konsekvent och i överensstämmelse med hur dess författare, Gud, är som person. Om någon del av Bibeln verkade svår att förstå, var Russell säker på att den kunde förklaras och uttolkas med hjälp av andra delar av Bibeln.

Men varken Russell, Storrs eller Grew var först med att låta Bibeln uttolka sig själv. Det är en metod som går ända tillbaka till kristendomens grundare, Jesus Kristus. Han hänvisade till flera avsnitt i Skrifterna för att klargöra den verkliga innebörden i en text. När fariséerna kritiserade hans lärjungar för att de ryckte av ax på sabbaten, visade han hur sabbatslagen skulle tillämpas genom att hänvisa till skildringen i 1 Samuelsboken 21:6. De religiösa ledarna kände mycket väl till den här skildringen om hur David och hans män åt  av framläggningsbröden. Sedan hänvisade Jesus till den del av lagen som föreskrev att endast de aronitiska prästerna fick äta av framläggningsbröden. (2 Moseboken 29:32, 33; 3 Moseboken 24:9) Ändå fick David veta att han kunde äta sådant bröd. Jesus avslutade sin övertygande argumentering med att citera från Hoseas bok och säga: ”Om ni hade förstått vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer’, skulle ni inte ha dömt dem som är utan skuld.” (Matteus 12:1–8) Vilket fint exempel på hur man kan komma fram till rätt förståelse genom att jämföra olika skriftställen med varandra!

Jesu efterföljare följde det mönster Jesus gav och kastade ljus över ett avsnitt i Skrifterna genom att hänvisa till andra avsnitt. När aposteln Paulus undervisade människor i Thessalonike ”resonerade han med dem och utgick då från Skrifterna, och han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för Messias att lida och att uppstå från de döda”. (Apostlagärningarna 17:2, 3) Också i sina brev som han skrev under inspiration från Gud lät han Bibeln uttolka sig själv. I brevet till hebréerna citerade han det ena skriftstället efter det andra för att bevisa att den mosaiska lagen var en skugga av de goda ting som skulle komma. (Hebréerna 10:1–18)

Ja, uppriktiga bibelforskare på 1800-talet och i början av 1900-talet började helt enkelt åter följa det här kristna mönstret. Metoden att jämföra olika bibelställen med varandra tillämpas också i tidskriften Vakttornet. (2 Thessalonikerna 2:15) Jehovas vittnen använder den här metoden när de analyserar texter i Bibeln.

Hur kan vi följa Jesu och hans trogna efterföljares fina exempel i vår egen bibelläsning? Det kan vi bland annat göra genom att undersöka i vilket sammanhang ett bibelställe står. Hur kan sammanhanget hjälpa oss att förstå ett bibelställe? Vi kan belysa det med ett exempel. I Matteus 16:28 säger Jesus: ”Jag säger er i sanning att av dem som står här är det några som inte alls skall smaka döden, förrän de ser Människosonen komma i sitt kungarike.” Några skulle kunna mena att de här orden inte gick i uppfyllelse, eftersom alla lärjungar som var närvarande vid det här tillfället dog innan Guds kungarike upprättades i himlen. I The Interpreter’s Bible sägs det till och med om den här versen: ”Förutsägelsen uppfylldes inte, och senare fann kristna det nödvändigt att förklara att det var bildligt menat.”

Men de omgivande verserna och parallellskildringarna i Markus och Lukas hjälper oss att förstå innebörden i det här bibelstället. Vad berättade Matteus efter det att han återgett de ord som citeras ovan? Han skrev: ”Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var för sig själva. Och han förvandlades inför dem.” (Matteus 17:1, 2) Även Markus och Lukas kopplade samman Jesu uttalande om kungariket med berättelsen om förvandlingen. (Markus 9:1–8; Lukas 9:27–36) I denna förvandling framträdde Jesus i härlighet inför sina tre apostlar. Detta var en bild av hur han skulle komma som kung i Guds rike. Petrus intygar att detta är en riktig förståelse när han talar om ”vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro” i samband med att han berättar om att han blev ögonvittne till Jesu förvandling. (2 Petrus 1:16–18)

Hur är det då om man inte förstår ett bibelställe ens efter det att man har granskat sammanhanget? Det kan då vara till hjälp att jämföra det med andra bibelställen och tänka på hur det stämmer överens med andan i Bibeln. Ett bra hjälpmedel kan man finna i Nya världens översättning av Den heliga skrift, som nu getts ut helt eller delvis på 57 språk. I mittspalten på varje sida i många av utgåvorna  finns det skriftställeshänvisningar, eller parallellhänvisningar. I Nya världens översättning av Den heliga skrift – studieutgåva med fotnoter och parallellhänvisningar kan man hitta mer än 125 000 sådana hänvisningar. I inledningen till den här studieutgåvan förklaras det: ”När man noggrant jämför de bibelställen som det hänvisas till och granskar de fotnoter som är förbundna med dem, står det klart att det råder fullständig inre överensstämmelse mellan Bibelns 66 böcker, och det bekräftar att de utgör en enda bok som är inspirerad av Gud.”

Låt oss se hur vi kan få hjälp att förstå ett bibelställe genom att använda parallellhänvisningarna. Tänk till exempel på berättelsen om Abram, eller Abraham. Tänk på frågan: Vem tog ledningen när Abraham och hans familj drog ut från Ur? I Första Moseboken 11:31 sägs det: ”Tera tog sin son Abram och sin sonson Lot ... och sin svärdotter Saraj, ... och de drog tillsammans med honom ut från kaldéernas Ur för att bege sig till Kanaans land. Med tiden kom de till Haran och bosatte sig där.” Om man bara läser den här versen, skulle man kunna dra slutsatsen att det var Abrams far, Tera, som tog ledningen. Men i Nya världens översättning finns det elva parallellhänvisningar som hör till den här versen. Den sista tar oss till Apostlagärningarna 7:2, där Stefanus ger följande påminnelse till judarna under det första århundradet: ”Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham medan han var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran, och han sade till honom: ’Gå ut ur ditt land och från dina släktingar och kom hit till det land som jag skall visa dig.’” (Apostlagärningarna 7:2, 3) Blandade Stefanus ihop det här tillfället med det tillfälle då Abram lämnade Haran? Nej, naturligtvis inte. De här orden är ju en del av Guds inspirerade ord. (1 Moseboken 12:1–3)

Varför sägs det då i 1 Moseboken 11:31 att ”Tera tog sin son Abram” och andra i familjen med sig och drog ut från Ur? Tera var fortfarande familjens patriarkaliska överhuvud. Han var villig att följa med Abram på denna färd, och det är därför han omtalas som den som tog initiativet till att bege sig med familjen till Haran. När vi jämför de här två bibelställena och får dem att harmoniera med varandra kan vi för vår inre syn se precis vad som ägde rum. Abram övertygade respektfullt sin far att dra ut från Ur, helt i enlighet med Guds befallning.

När vi läser Bibeln bör vi ta hänsyn till sammanhanget och andan i Bibeln. De kristna får uppmaningen: ”Vi [har] inte fått världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi skall veta vad Gud har gett oss i sin ynnest. Och detta talar vi om, inte med ord inlärda av mänsklig vishet, utan med ord inlärda av ande, i det att vi förbinder andliga ämnen med andliga ord.” (1 Korinthierna 2:11–13) Ja, vi måste innerligt be till Jehova om hjälp att förstå hans ord och försöka ”förbinda andliga ämnen med andliga ord” genom att ta reda på i vilket sammanhang ett bibelställe står och genom att slå upp andra bibelställen som har med ämnet att göra och jämföra med dem. Låt oss fortsätta att söka efter värdefulla andliga skatter genom att studera Guds ord.