Codex Vaticanus – varför så värdefull?

VATIKANEN är känd för sina ovärderliga skatter. De vackra freskerna och skulpturerna och den magnifika arkitekturen uppskattas av många. Men under flera hundra år var det svårt att få tillgång till en av de största skatterna. I Vatikanbiblioteket finns nämligen en värdefull handskrift som sprider ljus över avsnitt i Guds ord som skrevs för tusentals år sedan. Den är känd som Codex Vaticanus. *

Två andra värdefulla bibelhandskrifter, Codex Alexandrinus och Codex Sinaiticus, upptäcktes och räddades under dramatiska omständigheter. Men Codex Vaticanus har i stället en historia höljd i dunkel.

En gömd skatt

Varifrån kommer Codex Vaticanus? Första gången den förekommer i några uppteckningar är på 1400-talet, då den togs med i Vatikanbibliotekets katalog. Forskare har haft teorier om att den kan ha framställts i Egypten, Caesarea eller rentav Rom. Men efter att ha undersökt de olika teorierna skrev professor J. Neville Birdsall vid universitetet i Birmingham: ”Kort sagt kan vi inte göra någon exakt datering eller fastslå en bestämd ursprungsort för Codex Vaticanus. Trots forskarnas ansträngningar kan vi inte heller spåra dess historia längre tillbaka än till 1400-talet.” Ändå har Codex Vaticanus kallats en av de viktigaste enskilda bibelhandskrifterna. Varför det?

Under århundradenas gång infördes vissa fel i bibeltexten. De som översätter Bibeln måste därför försöka hitta tillförlitliga handskrifter som förmedlar det som stod i de ursprungliga skrifterna. Det är därför inte svårt att föreställa sig hur ivriga forskarna var att undersöka Codex Vaticanus, en grekisk handskrift som dateras till 300-talet v.t. och alltså skrevs mindre än 300 år efter det att Bibeln var färdigställd! Den innehåller hela texten till de hebreiska skrifterna och de kristna grekiska skrifterna, förutom några enstaka avsnitt som har gått förlorade.

Ansvariga inom Vatikanen var länge ovilliga att låta bibelforskare studera handskriften. En framträdande forskare, sir Frederic Kenyon, berättade: ”Efter flera månaders väntan fick [bibelforskaren Konstantin von] Tischendorf år 1843 tillåtelse att titta på den i sex timmar. ... År 1845 fick den framträdande engelske forskaren Tregelles lov att se den, men han fick inte skriva av ett enda ord.” Tischendorf ansökte om att få se handskriften igen, men när man upptäckte att han hade skrivit av 20 sidor drogs tillståndet in. Men, berättar Kenyon, ”efter förnyade ansträngningar fick han studera den i sex dagar till, vilket i praktiken blev tre timmar om dagen i 14 dagar. Tischendorf utnyttjade tiden på bästa sätt och kunde år 1867 publicera den bästa utgåva av handskriften som  dittills hade getts ut.” Längre fram publicerade Vatikanen en ännu bättre utgåva av handskriften.

Noggrant bevarad

Vad för slags text visade sig Codex Vaticanus innehålla? I The Oxford Illustrated History of the Bible sägs det att den ”använder konsekvent stavning, är korrekt avskriven och uppvisar kvaliteten hos en text som är noggrant återgiven”. Samma referensverk säger: ”Det kan därför sägas att denna text är resultatet av en professionell avskrivningstradition.”

Två framträdande forskare, B. F. Westcott och F. J. A. Hort, var några av dem som insåg värdet i Codex Vaticanus. År 1881 gav de ut The New Testament in the Original Greek, som baserades på Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus. Den är huvudtext för flera översättningar av de kristna grekiska skrifterna som gjorts i modern tid, bland annat The Emphasised Bible, av J. B. Rotherham, och New World Translation.

Men en del kritiker hävdade att Westcott och Hort begick ett misstag när de förlitade sig på Codex Vaticanus. Var den här handskriften verkligen en korrekt återgivning av originaltexten? Bodmerpapyrerna, som offentliggjordes mellan 1956 och 1961, väckte stor uppmärksamhet bland forskare, eftersom de innehöll delar av Lukas och Johannes evangelier som var från första delen av 200-talet v.t. Skulle Bodmerpapyrerna ge stöd åt den yngre Codex Vaticanus?

”Likheten mellan texten i Codex Vaticanus och det som finns kvar av texten i Bodmerpapyrerna är slående”, skrev Philip B. Payne och Paul Canart i tidskriften Novum Testamentum. ”Det är därför rimligt att dra slutsatsen att den skrivare som framställde Codex Vaticanus skrev av en handskrift som var nära besläktad med Bodmerpapyrerna. Avskrivaren måste antingen ha kopierat en mycket gammal handskrift eller en som var baserad på en mycket gammal handskrift.” Professor Birdsall sade: ”Dessa två handskrifter är nära besläktade. ... [Codex Vaticanus] är en noggrant avskriven text: arbetet har utförts enligt traditionen att noggrant bevara det man anförtrotts.”

Användbar för översättare

Det är naturligtvis inte alltid den äldsta handskriften som ligger närmast originalet. Men man har haft stor nytta av att jämföra Codex Vaticanus med andra handskrifter för att avgöra vad som stod i den ursprungliga texten. I Codex Sinaiticus, till exempel, som också är från 300-talet v.t., saknas de flesta av de historiska böckerna från Första Moseboken till Första Krönikeboken. Men att de finns med i Codex Vaticanus bidrar till att bekräfta att de hör hemma i Bibelns kanon.

Enligt The Oxford Illustrated History of the Bible var ”bibelavsnitt som berörde Kristi person och den heliga treenigheten” särskilt kontroversiella bland forskare. Hur har Codex Vaticanus kunnat skapa klarhet i sådana avsnitt?

Vi ska se på ett exempel. I Johannes 3:13 säger Jesus: ”Ingen [har] stigit upp till himlen utom den som steg ner från himlen, Människosonen.” En del översättare har lagt till orden ”som är i himlen” i slutet av versen. Den frasen förmedlar tanken att Jesus var i himlen samtidigt som han var på jorden, vilket stöder treenighetsläran. Den förekommer i några handskrifter från 400-talet och 900-talet v.t. Men eftersom den inte finns med i Codex Vaticanus eller Codex Sinaiticus, som båda är äldre, har många nutida översättare valt att ta bort den. Då skapar versen inte längre förvirring kring Kristi identitet utan stämmer med resten av Bibeln. Jesus var inte på två ställen samtidigt. Han hade kommit från himlen  och skulle snart återvända till himlen när han for upp till sin Fader. (Johannes 20:17)

Codex Vaticanus ökar också förståelsen av verser som handlar om Guds avsikt med jorden. Enligt King James Version skrev Petrus: ”Jorden och de verk som är på den skall brännas upp.” (2 Petrus 3:10) Den här lydelsen är grundad på Codex Alexandrinus från 400-talet och senare handskrifter och förekommer även i andra översättningar, till exempel 1917 års svenska översättning. Många bibelläsare har därför trott att Gud ska förinta jorden.

Men omkring hundra år innan Codex Alexandrinus framställdes återgav Codex Vaticanus (och Codex Sinaiticus) Petrus ord så här: ”Jorden och de verk som är på den skall bli avslöjade (”avtäckta”, ”funna”).” Stämmer detta med resten av Bibeln? Ja, absolut! Den bokstavliga planeten jorden ”skall aldrig i evighet bringas att vackla”. (Psalm 104:5) Men på vilket sätt ska jorden då bli ”avslöjad”? Andra verser visar att uttrycket ”jorden” kan användas symboliskt. Det sägs till exempel att ”jorden” kan tala ett språk och sjunga sånger. (1 Moseboken 11:1; Psalm 96:1) ”Jorden” kan därför syfta på mänskligheten, det mänskliga samhället. Gud ska alltså inte förinta vår planet utan i stället avslöja och göra slut på ondskan och dem som ligger bakom den. Visst är det en uppmuntrande tanke!

”Guds ord består till oöverskådlig tid”

Tråkigt nog var möjligheten att studera Codex Vaticanus begränsad i hundratals år, och många fick under tiden en felaktig uppfattning om vissa bibelverser. Men sedan handskriften publicerades har den, och även nya pålitliga bibelöversättningar, hjälpt dem som söker sanningen att förstå vad Bibeln verkligen lär.

Tidiga avskrivare lade ofta till följande text i sina handskrifter: ”Den hand som skrev detta förmultnar nu i graven, men det som har skrivits består tiderna igenom.” I dag uppskattar vi de enorma ansträngningar de här okända avskrivarna gjorde. Men äran för att Bibeln har bevarats går ytterst till författaren, Gud, som för länge sedan lät sin profet skriva: ”Det gröna gräset har förtorkat, blommorna har vissnat; men vår Guds ord består till oöverskådlig tid.” (Jesaja 40:8)

[Fotnot]

[Ruta på sidan 20]

Datering av gamla handskrifter

Även om en del avskrivare antecknade datumet då avskriften var färdig, saknar de flesta grekiska bibelhandskrifter den informationen. Hur gör man då för att datera dem? Precis som språk och konst förändras från generation till generation förändras även skriften. Uncialskriften, till exempel, består av rundade versaler i jämna textrader, och den användes på 300-talet och flera hundra år framöver. Genom att noggrant jämföra odaterade uncialhandskrifter med liknande daterade dokument kan forskarna förhållandevis exakt avgöra när tidiga handskrifter kom till.

Naturligtvis har metoden sina begränsningar. Bruce Metzger, professor vid Princeton Theological Seminary, sade: ”Eftersom en människa i stort sett behåller samma handstil under hela livet är det inte realistiskt att försöka göra en datering med mindre än 50 års marginal.” Med utgångspunkt i de noggranna analyser som gjorts är forskarna överens om att Codex Vaticanus framställdes på 300-talet v.t.