ENLIGT mina papper föddes jag 1924, av allt att döma i byn Sjmakovka, långt borta i östra Ryssland mot gränsen till Kina.

En dag blev min far och mina äldre bröder bortförda med våld, och mor återsåg dem aldrig. Hon lämnades kvar med ett hus fullt med barn som hon knappt hade mat till. En granne erbjöd sig att ta oss yngre barn till ett rysk-ortodoxt barnhem och säga att mor hade övergett oss.

Mor gick med på det eftersom vi i annat fall förmodligen hade dött av svält. Nu, när jag är i 85-årsåldern, är jag tacksam för att mor skickade i väg oss till barnhemmet. Det räddade troligen våra liv. Men jag känner mig ändå sorgsen när jag tänker på att hon skickade bort oss.

År 1941 flyttade jag till Korea, där jag gifte mig med en snäll ryss som hette Ivan. Vår dotter, Olja, föddes i Seoul i Korea 1942. Där föddes också vår son Kolja 1945 och vår son Zjora 1948. Vi hade en butik som min man drev, och jag tog på mig syarbeten. Eftersom Seoul var ockuperat av Japan, lärde sig barnen japanska även om vi talade ryska hemma. Fram till 1950 tycktes de ryssar, amerikaner och koreaner som bodde i Seoul leva i frid med varandra. De var alla kunder i vår butik.

Som en blixt från klar himmel förändrades allt när nordkoreanska trupper tog kontrollen över Seoul 1950. Vi hade inga möjligheter att fly och togs till fånga tillsammans med andra utlänningar. I tre och ett halvt år tvingades vi gå till fots till olika platser över hela Nordkorea tillsammans med brittiska, ryska, amerikanska och franska krigsfångar. Vi blev inkvarterade varhelst det fanns tak över huvudet, och vi försökte komma undan bomberna.

Ibland bodde vi i hus med värme och fick tillräckligt med mat. Men för det mesta hade vi bara hirs att äta och sov i kalla, övergivna byggnader. Många i gruppen dog av undernäring och vanvård. Jag blev helt ifrån mig när jag såg mina barn fara illa. Vintern kom tidigt i Nordkorea det året. Jag minns hur jag satt vid elden hela nätterna och värmde stenar som jag använde till att hålla barnens sovplatser varma.

När vädret blev varmare var det några koreanska bybor som lärde oss vilka växter som var ätliga, och vi letade reda på vildlök, blad, hallon, druvor och svamp. Det var uppenbart att byborna inte hade något emot oss, utan bara tyckte synd om oss. Jag lärde mig att fånga grodor för att dryga ut vår magra  kost. Det skar i hjärtat när barnen hela tiden tiggde och bad om grodor.

I oktober ett år fick vi order om att gå till staden Manp’o. Vi fick veta att små barn och sjuka fångar skulle få åka oxkärra. Olja och Ivan hamnade i gruppen som gick till fots. Pojkarna och jag väntade oroligt i dagar på att kärrorna skulle komma, och till slut kom de.

Sjuka fångar lastades på kärrorna som om de hade varit sädeskärvar. Det var en fruktansvärd syn! Jag tog lille Zjora på ryggen och försökte få Kolja att sätta sig i ett hörn på kärran, men han började gråta och sa: ”Mamma, mamma, jag vill gå med dig! Snälla, lämna mig inte!”

Kolja gick bakom mig. Med sin lilla hand höll han hårt i min kjol och kämpade för att hålla jämna steg. Många fångar sköts till döds under den här ökända marschen som varade i dagar. Stora flockar med kråkor följde efter och pickade på kropparna som lämnades kvar. Till sist återförenades vi med Ivan och Olja. Vi grät och kramade om varandra. Den natten stannade jag uppe och värmde stenar i elden. Nu när jag kunde hålla alla mina barn varma hade jag frid i sinnet.

År 1953, i närheten av den 38:e breddgraden som delar Nord- och Sydkorea, blev livet lite lättare för oss. Vi fick rena uniformer och skor, och vi fick bröd och till och med sötsaker. Inom kort frigavs britterna och sedan fransmännen. Men vi var statslösa, och till slut var det bara vi kvar. Vi grät av förtvivlan och kunde inte äta. Det var då som den koreanske fångvaktaren fällde den sårande kommentaren som nämndes i inledningen.

Till vår förvåning fördes vi inom kort genom den demilitariserade  zonen in i Sydkorea. När vi hade blivit förhörda av amerikansk militär fick vi tillåtelse att immigrera till USA. Vi åkte båt till San Francisco i Kalifornien, där en hjälporganisation tog hand om oss. Längre fram flyttade vi till Virginia, och där hade vi vänner som hjälpte oss att komma på fötter. Så småningom flyttade vi till Maryland för att börja ett nytt liv.

Vi blev imponerade över sådana enkla saker som en dammsugare. Som immigranter arbetade vi länge och hårt. Men jag blev ledsen när jag märkte att de som var framgångsrika i sin nya miljö utnyttjade nya immigranter. Efter en kort tid träffade vi en rysk-ortodox präst som sa: ”Ni är i ett välsignat land nu. Om ni vill lyckas ska ni hålla er borta från era egna.” Jag blev chockad och förvånad. Borde vi inte hjälpa varandra?

År 1970 fick vi besök av Bernie Battleman, ett Jehovas vittne, och han ville visa oss någonting från Bibeln. Han var som en av oss, kraftfull och rättfram. Vi samtalade i timmar. Eftersom jag hade vuxit upp på ett ortodoxt barnhem var jag väl insatt i kyrkans läror. Men aldrig hade jag trott att jag skulle få en egen bibel! Bernie tog med en till oss och sa: ”Jag vill ge er den här bibeln för att jag älskar er!” Han presenterade oss också för Ben, ett rysktalande vittne från Vitryssland.

Ben och hans fru besvarade vänligt mina frågor med hjälp av Bibeln. Men jag var övertygad om att vittnena hade förvrängt de heliga skrifterna. Jag var särskilt upprörd över att det sades i deras publikationer att Maria fick flera barn efter Jesus, när kyrkan lärde att hon var jungfru livet ut.

Jag ringde upp en polsk vän och bad henne slå upp Matteus 13:55, 56 i sin polska bibel. När hon läste upp det som stod där blev jag chockad över att höra att Jesus faktiskt hade yngre syskon! Hon i sin tur ringde upp en bekant som arbetade på kongressbiblioteket i Washington och bad henne slå upp de här verserna i alla bibelöversättningar som fanns där. Hon bekräftade att de alla sa samma sak: Jesus hade bröder och systrar!

Jag hade så många frågor. Varför dör barn? Varför finns det så mycket krig och konflikter? Varför förstår inte människor varandra,  inte ens när de talar samma språk? Svaren som jag fick från Bibeln gjorde mig väldigt nöjd. Jag insåg att det inte är Guds vilja att människor lider. Jag blev överlycklig när jag förstod att jag skulle få återse nära och kära som dött i olika konflikter. Undan för undan blev Jehova verklig för mig.

En gång stod jag framför mina ikoner och bad att Gud skulle hjälpa mig med min son, som nyligen hade kommit tillbaka från kriget i Vietnam och kämpade med svår känslomässig stress. Plötsligt gick det upp för mig att jag inte skulle be till ikonerna, utan till den levande Guden, Jehova. Jag slet itu ikonerna och såg att de bara var gjorda av färgad aluminiumfolie. Trots att jag hade köpt dem i kyrkan gjorde jag mig av med dem den kvällen.

Det var inte lätt att bryta med den kyrka som jag hade vuxit upp med. Men jag hade börjat värdesätta Bibelns läror mer än allt annat. Ett år senare tog jag med Olja och Ivan till den rysk-ortodoxa prästen. Jag hade flera sidor i ett anteckningsblock med bibliska frågor och bibelställen. När jag läste bibelverserna högt skakade prästen på huvudet och sa: ”Ni är förlorade.” Han sa till oss att aldrig sätta vår fot där igen.

Den här händelsen gjorde starkt intryck på min viljestarka och vetgiriga dotter. Hon började också undersöka Bibeln noga och följde snart med mig på Jehovas vittnens möten. Jag döpte mig 1972, och Olja döptes året därpå.

Vårt motto har alltid varit: Lev i nuet och glöm det som varit. Vi tvekade därför aldrig att börja med något nytt om vi var säkra på att det var rätt och riktigt. När Olja och jag fick ett närmare förhållande till Jehova, kände vi en stark önskan att tala med andra om det vi hade fått lära oss. Jag måste erkänna att mitt rättframma och osentimentala sätt gjorde att andra ibland fick gripa in och släta över det jag sa. Men med tiden lärde jag mig hur jag skulle tala med människor med olika nationalitet och kulturell bakgrund som, precis som jag, sökte efter ett bättre liv.

Under åren som följde sa Olja och jag ofta att om järnridån någonsin föll, så skulle vi åka till Ryssland och hjälpa andra rysktalande att lära känna Jehova. När det sedan faktiskt hände i början på 1990-talet kunde Olja uppfylla den drömmen för oss båda. Hon flyttade till Ryssland och var i heltidstjänsten i 14 år. Hon hade många bibelstudier och fick möjlighet att hjälpa till att översätta biblisk litteratur från engelska till ryska på Jehovas vittnens kontor där.

Numera är jag helt sängliggande, men mina barn gör allt för att jag ska ha det så bra som möjligt. Jag tackar Jehova för att jag äntligen har fått ett bättre liv, efter allt jag har gått igenom. Jag har själv fått uppleva det som fåraherden David beskrev: ”På gröna betesmarker låter han mig ligga, till vattenrika viloplatser för han mig. Min själ ger han ny styrka. Han leder mig i rättfärdighetens spår för sitt namns skull.” (Psalm 23:2, 3) *