Fascinerande fyrverkerier

FYRVERKERIER har kommit att förknippas med festligheter, oavsett om det gäller mindre, lokala evenemang eller större begivenheter, som de olympiska spelen. Självständighetsdagen i USA, liksom nationaldagen i Frankrike, firas med färgsprakande skådespel, och på nyårsafton lyser raketer upp himlen i nästan varenda större stad i världen.

När började vi människor egentligen fascineras av fyrverkerier, och vilka skarpsinniga idéer och uppfinningar ligger bakom de här bländande uppvisningarna?

Med rötter i Orienten

De flesta historiker är överens om att kineserna uppfann fyrverkerier någon gång omkring 900-talet. Kemister i Fjärran Östern upptäckte att om man kombinerade salpeter (kaliumnitrat) med svavel och träkol blev resultatet en explosiv blandning. Västerländska upptäcktsresande, som Marco Polo, eller möjligen arabiska köpmän, förde den här instabila substansen till Europa, och på 1300-talet kunde europeisk publik glädja sig åt spektakulära fyrverkeriskådespel.

Men det pulver som bjöd på sådan grann förströelse kom även att bringa grym förstörelse under historieutvecklingen i Europa. Substansen, som kom att bli känd som krut, användes av soldater för att skjuta blykulor, spränga slottsmurar och splittra politiska makter. I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Under medeltiden i Europa följde fyrverkerierna de militära sprängämnenas utbredning västerut, och i Europa tvingades de militära sprängämnesexperterna att anordna fyrverkerier för att fira segrar och fred.”

Kineserna däremot verkade inte ägna någon större uppmärksamhet åt krutets destruktiva potential. Matteo Ricci, en italiensk jesuitmissionär i 1500-talets Kina, skrev: ”Kineserna är inga experter på skjutvapen och artilleri, och de betjänar sig föga av dessa i krig. Däremot slösar de enorma mängder salpeter på fyrverkeriskådespel vid offentliga tävlingar och högtider. Kineserna finner stort behag i sådana uppvisningar. ... Deras skicklighet i att framställa fyrverkerier är verkligen anmärkningsvärd.”

Hemligheter bakom skådespelet

Till att börja med krävdes det utan tvivel både skicklighet och mod av dem som tillverkade och utvecklade fyrverkerikonsten. Man upptäckte att grovkornigt krut brinner relativt långsamt, medan finkornigt brinner explosivt. Raketer tillverkades genom att man förslöt ena änden av en bit bambu- eller pappersrör och packade den nedre delen med grovkornigt krut. När krutet antändes strömmade snabbt expanderande gaser ut ur den öppna änden av röret och skickade upp pjäsen i luften. (Samma grundprincip används i dag när man sänder ut astronauter i rymden.) Den övre delen packades med finkornigt krut för att hela pjäsen, om allt gick väl, skulle explodera just innan den nådde kulmen på sin bana.

Tekniken för att göra fyrverkerier har i stort sett förblivit densamma under århundradenas gång, men man har gjort en del förbättringar. I Orienten kände man från början bara till hur man gör vit- och guldfärgade fyrverkerier. Italienarna tillförde flera färger. I början av 1800-talet upptäckte italienarna att om man brände krut blandat med kaliumklorat blev det tillräckligt varmt för att metaller skulle omvandlas till gas och färga den låga som uppstod. I dag tillsätter man strontiumkarbonat för  att det skall bli en röd låga. Glänsande vitt får man av titan, aluminium och magnesium, blått genom kopparföreningar, grönt med hjälp av bariumnitrater och gult genom en blandning som innehåller natriumoxalat.

Fyrverkeriskådespelen har fått ytterligare en dimension tack vare datateknik. I stället för att antända fyrverkerierna för hand kan man programmera datorer att antända dem på elektrisk väg och bringa föreställningen till fulländning genom att explosionerna kommer i takt med musik som framförs.

En religiös anknytning

Fyrverkerier hade en framträdande plats i samband med kinesiska religiösa högtider, något som jesuitmissionären Ricci framhöll. I tidskriften Popular Mechanics förklaras det att ”kineserna uppfann fyrverkerier för att jaga bort demoner vid nyårsfirandet och andra ceremoniella tillfällen”. Howard V. Harper säger så här i sin bok Days and Customs of All Faiths: ”Sedan urminnes hednisk tid har människor burit facklor och tänt eldar vid viktiga religiösa tillfällen. Vad kunde ha varit mer naturligt än att låta fyrverkerierna med alla sina spektakulära färger, ljuseffekter och rörelser bli en del av de här högtiderna?”

Inte långt efter det att fyrverkerier anammats av den namnkristna delen av världen fick de som tillverkade dem ett skyddshelgon. Så här sägs det i The Columbia Encyclopedia: ”Det sägs att Sankta Barbaras far stängde in henne i ett torn och tog livet av henne för att hon var kristen. Själv träffades han av blixten, och mot den bakgrunden utsågs Sankta Barbara till skyddshelgon för dem som tillverkar och använder skjutvapen och fyrverkerier.”

Kosta vad det kosta vill

Vare sig det gäller religiösa eller världsliga högtider verkar allmänheten aldrig kunna få sitt lystmäte, utan man vill ständigt se större och mer imponerande fyrverkeriuppvisningar. Ricci skrev så här om en kinesisk fyrverkeriföreställning på 1500-talet: ”När jag var i Nanjing fick jag bevittna en pyroteknisk uppvisning i samband med firandet av årets första månad, deras största högtid, och jag räknade ut att de gjorde av med lika mycket krut som skulle behövas för att utkämpa ett ganska stort krig i flera år.” Angående kostnaden för föreställningen sade han: ”När det gäller fyrverkerier verkar man inte alls bekymra sig om hur mycket det kostar.”

Det är inte mycket som har förändrats under århundradenas lopp. År 2000 avfyrade man 20 ton fyrverkeripjäser vid ett enda tillfälle, över Sydney Harbour Bridge, för att roa de omkring en miljon åskådare som samlats på stränderna i stadens hamnområden. Samma år spenderades 625 miljoner dollar på 70 000 ton fyrverkerier i USA. En sak är säker: Fascinationen för fyrverkerier lever vidare i många kulturer, och det kan fortfarande sägas: ”När det gäller fyrverkerier verkar man inte alls bekymra sig om hur mycket det kostar.”

 [Helsidesbild på sidan 23]