Gå direkt till innehållet

EFTERLIKNA DERAS TRO | JONATAN

”Jonatan och David [blev] nära vänner”

”Jonatan och David [blev] nära vänner”

 Striden var över, och lugnet lägrade sig över Elahdalen. Tältdukarna slog i eftermiddagsbrisen, och kung Saul hade precis kallat till ett möte. Hans äldste son, Jonatan, var på plats, och det var också en ung herde som med stor inlevelse berättade vad han varit med om. Den unge mannen var David, och han sprudlade av iver och entusiasm. Saul ville inte missa ett enda ord av det han sa. Men hur kände Jonatan? Han hade ju vunnit många segrar under sin långa tid i Jehovas armé. Men i dag var det inte han som stod i rampljuset, utan den unge David. Han hade dödat jätten Goljat! Blev Jonatan avundsjuk på all uppmärksamhet som David fick?

 Du kanske blir förvånad när du läser om hur Jonatan reagerade: ”Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan och David nära vänner. Och Jonatan älskade honom mycket.” Jonatan gav David sin egen krigsutrustning, däribland sin båge – ingen dålig gåva med tanke på att Jonatan var känd som en skicklig bågskytt. David och Jonatan ingick dessutom ett förbund där de högtidligt lovade att alltid finnas där för varandra. (1 Samuelsboken 18:1–5)

 Så började en av de vackraste vänskapsrelationerna i Bibeln. Personer med stark tro förstår vikten av bra vänner. Om vi är förståndiga när vi väljer vänner, och själva är lojala och stöttande, kan tron stärkas i den kärlekslösa tid vi lever i. (Ordspråksboken 27:17) Vi ska se vad vi kan lära om vänskap av Jonatan.

Grunden till en stark vänskap

 Hur kunde Jonatan och David bli vänner så snabbt? Svaret har att göra med vad deras vänskap grundade sig på. Tänk på hur Jonatans liv såg ut. Det var ingen dans på rosor. Hans pappa, kung Saul, hade förändrats med åren – och inte till det bättre direkt. En gång i tiden hade han varit en ödmjuk och trogen man, men nu hade han blivit en arrogant och olydig kung. (1 Samuelsboken 15:17–19, 26)

 Det måste verkligen ha varit jobbigt för Jonatan att se hur hans pappa förändrades; de stod ju varandra nära. (1 Samuelsboken 20:2) Jonatan funderade säkert över vilka konsekvenser Sauls dåliga attityd skulle kunna få för Jehovas utvalda folk. Skulle kungens olydnad få folket på avvägar och göra att de förlorade Jehovas godkännande? Det här måste ha varit en svår tid för en så andlig person som Jonatan.

 Det här kan hjälpa oss att förstå vad Jonatan fastnade för hos den unge David. Han såg Davids starka tro. Till skillnad från männen i Sauls armé hade David inte blivit förskräckt av Goljats enorma storlek. Han förstod att om han stred i Jehovas namn skulle det göra honom mycket starkare än Goljat och alla hans vapen. (1 Samuelsboken 17:45–47)

 Några år tidigare hade Jonatan dragit en liknande slutsats. Han var säker på att han tillsammans med sin vapendragare kunde angripa och besegra en hel garnison med beväpnade soldater. Hur kunde han vara det? ”Inget kan hindra Jehova”, sa Jonatan. (1 Samuelsboken 14:6) Så David och Jonatan hade mycket gemensamt. De hade en stark tro och innerlig kärlek till Jehova. Det var den bästa tänkbara grunden för vänskap. Jonatan var visserligen en mäktig prins på närmare 50 år, medan David bara var en enkel herde som förmodligen inte ens var 20, men de lät inte de här olikheterna komma emellan dem. a

 Förbundet de ingick skyddade verkligen deras vänskap. På vilket sätt? Tänk på att David visste att Jehova skulle göra honom till Israels näste kung. Undanhöll han den informationen för Jonatan? Knappast! En så nära vänskap bygger på öppen kommunikation, inte på hemligheter och lögner. Hur tror du Davids framtidsutsikter påverkade Jonatan? Jonatan kanske hade gått och längtat efter att bli kung en vacker dag och kunna rätta till det hans pappa hade ställt till med. Bibeln säger inte om Jonatan fick kämpa med sådana motstridiga känslor. Vad som däremot kommer fram är det verkligt viktiga: att Jonatan var lojal och hade stark tro. Han kunde se att Jehovas ande var med David. (1 Samuelsboken 16:1, 11–13) Så Jonatan höll sitt löfte till David och fortsatte att se honom som en vän, inte en rival. Jehovas vilja var det viktigaste för honom.

Jonatan och David hade båda en stark tro på Jehova och en djup kärlek till honom.

 Deras vänskap blev verkligen en välsignelse för dem. Vad kan vi lära oss av Jonatan i det här avseendet? Alla som tjänar Jehova behöver förstå att det är viktigt med bra vänner. De behöver inte vara lika gamla som oss eller ha samma bakgrund. Har de bara en stark tro kan de göra en enorm skillnad i vårt liv. Jonatan och David stärkte och uppmuntrade varandra många gånger. Och den uppmuntran var välbehövlig med tanke på att deras vänskap snart skulle prövas till det yttersta.

En svår lojalitetskonflikt

 I början tyckte Saul verkligen om David och satte honom över sin armé. Men det dröjde inte länge förrän Saul föll offer för den fiende som Jonatan stått emot – avundsjukan. David vann seger efter seger mot Israels fiender filistéerna, och det gjorde att han höjdes till skyarna. Några av Israels kvinnor sjöng: ”Saul har besegrat sina tusen och David sina tio tusen.” Det var inte en sång som föll kungen i smaken. Bibeln berättar: ”Från den dagen höll Saul ögonen på David.” (1 Samuelsboken 18:7, 9) Han var rädd att David skulle försöka ta kungamakten ifrån honom. Men där tog han fel. Det är sant att David skulle efterträda Saul, men han hade inte en tanke på att störta Jehovas smorde kung.

 Saul smidde planer för att få David dödad i strid, men inget fungerade. David bara fortsatte att vinna både segrar och popularitet. Sauls nästa drag var att försöka få Jonatan och alla sina tjänare att gadda ihop sig för att röja David ur vägen. Det måste ha varit smärtsamt för Jonatan att se sin pappa bete sig på det här sättet. (1 Samuelsboken 18:25–30; 19:1) Jonatan var en lojal son, men han var också en lojal vän. Nu ställdes den här lojalitetskonflikten på sin spets. Vilken sida skulle Jonatan välja?

 Jonatans ståndpunkt var glasklar: ”Kungen får inte synda mot sin tjänare David, för han har inte syndat mot dig, och det han har gjort har bara varit till nytta för dig. Han riskerade ju sitt liv när han slog ihjäl filistén, så att Jehova kunde ge Israel en stor seger. Du såg det själv och blev överlycklig. Så varför skulle du låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?” För en gångs skull var Saul förnuftig och lyssnade på Jonatan och svor en ed på att inte skada David. Men Saul var inte en man som stod vid sitt ord. När Davids framgångar fortsatte blev Saul så avundsjuk att han i sin ilska kastade ett spjut mot honom! (1 Samuelsboken 19:4–6, 9, 10) Men David kom undan och flydde från hovet.

 Har du någon gång haft en inre lojalitetskonflikt? Det kan verkligen tära på en. I sådana situationer kan man få höra att blod är tjockare än vatten. Men Jonatan visste bättre. Hur skulle han kunna ta parti för sin pappa när det var David som var en lojal och lydig tjänare till Jehova? Jonatan lät lojaliteten mot Jehova styra hans val, så han stod upp för David. Trots att Jonatan först och främst var lojal mot Gud visade han även lojalitet mot sin pappa genom att ge honom uppriktiga råd i stället för att bara stryka medhårs. Vi kan alla ha nytta av att efterlikna Jonatans sätt att visa lojalitet.

Lojalitetens pris

 Jonatan försökte återigen få Saul att försonas med David, men den här gången hade han inte minsta framgång. David uppsökte Jonatan i hemlighet och berättade att han fruktade för sitt liv. Han sa till sin äldre vän: ”Det är bara ett steg mellan mig och döden!” Jonatan lovade att ta reda på mer om hur hans pappa kände det. Eftersom David behövde hålla sig gömd skulle Jonatan använda pil och båge för att underrätta honom om utfallet. Jonatans enda önskan till David var: ”Må din lojala kärlek mot min släkt aldrig upphöra, inte ens när Jehova utplånar alla dina fiender från jordens yta.” David lovade att han alltid skulle ta hand om Jonatans släkt. (1 Samuelsboken 20:3, 13–27)

 Jonatan försökte tala väl om David, men kungen blev rasande! Han kallade Jonatan en ”son till en upprorisk kvinna” och sa hånfullt att hans lojalitet mot David var en skam för familjen. Saul försökte få Jonatan att tänka på sig själv och sa: ”Så länge Isais son är kvar på denna jord har varken du eller din kungamakt någon framtid.” Men Jonatan stod på sig och vädjade: ”Varför måste han dö? Vad har han gjort?” Nu tappade Saul fattningen totalt! Även om han hade kommit upp i åren var han fortfarande en mäktig krigare. Plötsligt kastade han ett spjut mot sin egen son! Saul må ha varit skicklig, men den här gången missade han. Jonatan lämnade rummet – upprörd, sårad och förödmjukad. (1 Samuelsboken 20:24–34)

Jonatans lojalitet visade sig starkare än hans egenintressen.

 Morgonen efter gick Jonatan tillsammans med en tjänare till ett fält i närheten av Davids gömställe. Han avfyrade en pil, som de hade kommit överens om, och fick David att förstå att Saul fortfarande ville ta livet av honom. Jonatan skickade sedan tillbaka tjänaren till staden. Nu fick Jonatan och David en kort stund att prata på tumanhand. Båda grät, och Jonatan fick med tungt hjärta ta avsked av sin unge vän, som fick börja leva ett liv på flykt. (1 Samuelsboken 20:35–42)

 Jonatans lojalitet visade sig starkare än hans egenintressen. Satan är verkligen en fiende till alla personer med stark tro. Han skulle säkert ha njutit av att se Jonatan följa i sin pappas fotspår och låta begär efter makt och ära komma före allt annat. Kom ihåg att Satan försöker vädja till de själviska tendenser vi människor har. Han lyckades i fallet med våra förfäder Adam och Eva. (1 Moseboken 3:1–6) Men Jonatan föll inte i den fällan. Tänk så irriterad Satan måste ha blivit! Vi lever i en tid då världen är genomsyrad av själviskhet. (2 Timoteus 3:1–5) Kommer du att stå emot liknande försök från Satan och efterlikna Jonatans osjälviska och lojala inställning?

Jonatan var en lojal vän och gav David ett tecken för att skydda honom.

”Du var mig så kär”

 Jonatan kunde bara se på medan hans pappa blev allt mer galen. Saul, som hade blivit helt besatt av sitt hat mot David, mobiliserade nu sin armé och ledde den runt i landet i sina försök att hitta och döda en oskyldig man. (1 Samuelsboken 24:1, 2, 12–15; 26:20) Deltog Jonatan i de här insatserna? Det är intressant att Bibeln inte nämner Jonatan i samband med den absurda jakten på David. Hans lojalitet mot Jehova, David och det löfte han gett gjorde det till en omöjlighet.

 Jonatans varma känslor för sin unge vän svalnade aldrig. Han lyckades så småningom komma på ett sätt att träffa David igen. Det var i Hores, som betyder ”skogsområde”, ett bergigt vildmarksområde som förmodligen låg en knapp mil sydöst om Hebron. Varför tog Jonatan risken att träffa en man på flykt? Bibeln säger att han ville hjälpa David ”att hämta kraft hos Jehova”. (1 Samuelsboken 23:16) Hur gjorde han det?

 ”Var inte rädd, min far Saul kommer inte att hitta dig”, försäkrade Jonatan sin vän. Hur kunde han vara så säker på det? Jo, han var helt övertygad om att Jehovas löften skulle gå i uppfyllelse. Han fortsatte: ”Du kommer att bli kung över Israel.” Profeten Samuel hade fått i uppdrag att säga det här några år tidigare, och Jonatan påminde nu David om att Jehovas ord aldrig slår fel. Men hur tänkte Jonatan om sin egen framtid? Han sa: ”Jag kommer att vara näst efter dig.” Vilken ödmjukhet! Han skulle ha nöjt sig med att få tjäna under den här 30 år yngre mannen som hans högra hand. Han avslutade med orden: ”Det vet min far Saul mycket väl.” (1 Samuelsboken 23:17, 18) Innerst inne visste Saul att han var dömd att förlora kampen mot den man som Jehova hade utvalt till näste kung.

Jonatan uppmuntrade David när han hade det svårt.

 Under åren som följde tänkte David säkert ofta tillbaka på det här mötet med värme. Det skulle visa sig bli deras sista, för sorgligt nog grusades Jonatans förhoppning om att bli den högste efter David.

 Jonatan var med i en strid mot filistéerna, som var uttalade fiender till israeliterna. Han kunde strida sida vid sida med Saul med gott samvete, för han lät inte sin pappas misstag komma i vägen för hans förhållande till Jehova. Han var som alltid modig och lojal i striden, men den gick ändå inte som israeliterna hade hoppats. Saul hade sjunkit så lågt i sin ondska att han hade tagit till spiritism, något som enligt Guds lag förtjänade dödsstraff. Därför gav Jehova inte längre Saul sitt stöd. Tre av Sauls söner, däribland Jonatan, stupade. Och Saul blev sårad i striden och tog sitt liv. (1 Samuelsboken 28:6–14; 31:2–6)

Jonatan sa: ”Du kommer att bli kung över Israel, och jag kommer att vara näst efter dig.” (1 Samuelsboken 23:17)

 David var helt förkrossad. Han hade ett så stort hjärta att han till och med sörjde Saul, som hade orsakat honom så mycket smärta och lidande. Han skrev en sorgesång om Saul och Jonatan. De mest rörande orden är kanske de om Davids älskade vän och mentor: ”Jag sörjer dig, min bror Jonatan, du var mig så kär. Din kärlek betydde mer för mig än kvinnors kärlek.” (2 Samuelsboken 1:26)

 David glömde aldrig sitt löfte till Jonatan, för några år senare letade han upp Jonatans rörelsehindrade son, Mefiboset, och tog hand om honom. (2 Samuelsboken 9:1–13) David måste ha lärt sig mycket av Jonatans lojalitet. Jonatan var villig att lojalt stå vid sin väns sida även när det blev till stor kostnad för honom själv. Men frågan är om vi kommer att lära oss något av den här skildringen. Kan vi skaffa vänner som är som Jonatan? Kan vi själva vara sådana vänner? Det kan vi, om vi hjälper våra vänner att få en starkare tro på Jehova, prioriterar vår lojalitet framför själviska intressen och sätter vår lojalitet till Gud främst. På det sättet kan vi efterlikna Jonatans tro.

a Första gången Jonatan nämns i Bibeln hade Saul precis börjat regera. Det står att Jonatan då var ett befäl, vilket innebär att han måste ha varit åtminstone 20 år. (4 Moseboken 1:3; 1 Samuelsboken 13:2) Saul regerade i 40 år. När Saul dog var Jonatan alltså omkring 60. David var 30 när Saul dog. (1 Samuelsboken 31:2; 2 Samuelsboken 5:4) Så Jonatan var tydligtvis omkring 30 år äldre än David.